Vad är skillnaden

mellan att vara glad och ledsen

euforisk och melankolisk

vit eller svart

och varför ska man behöva välja?

Är det så att våra känslor

vårt hopp, vår kamp

raderar ut skillnaden mellan vad som är

sant och falskt?

Sedan när var det bra

att ha det bra

att alltid glädjas och le

när man lika gärna bara hade kunnat vara nöjd?

Är det dåligt att inte vara bäst?

Är det sämst att inte vara bra?

Spelar det någonsin någon roll, så länge som jag är nöjd?

You taught me the courage of stars before you left.

How light carries on endlessly, even after death.

With shortness of breath you explained the infinite.

How rare and beautiful it is to even exist.

And I couldn't help but ask

For you to say it all again.

I tried to write it down

But I could never find a pen.

I'd give anything to hear

You say it one more time,

That the universe was made

Just to be seen by my eyes.

With shortness of breath, I'll explain the infinite.

How rare and beautiful it truly is that we exist.