Vad jag tycker om förhållanden?
Jag tycker att det är en alldeles perfekt term för att beskriva det som två personer har där de tycker så mycket om varandra att de behöver en term för det de delar.

I övrigt, varför använda sig av termer hela tiden? Måste allt kunna beskrivas med ett enstaka ord?

Det står i min filosofibok att ni hävdar att vi aldrig riktigt kan uppfatta någonting objektivt, eftersom alla former av intryck vi får av något alltid kommer att vara subjektivt. Allting måste på något sätt passera våra sinnen om vi ska kunna uppfatta det. Ni sa också att materiella objekt endast finns i vårt medvetande, eftersom att vi inte kan vara säkra på att det vi uppfattar egentligen är sant. Det som sedan gör att tingen inte slutar existera då vi inte längre uppfattar dem, t.ex då vi vänder oss om, är att Gud existerar, och i hens medvetande finns hela världen.

    Jag tycker att era idéer kring hur vi förnimmer omvärlden är intressanta. Jag älskar själv naturvetenskapen, som till stor del utgår ifrån empirin, en riktning som ni verkar ha inspirerats mycket av. Att vi bara kan dra slutsatser utifrån faktiska erfarenheter är något som jag, för det mesta, håller med om. Tillfällen då jag inte håller med är då det kommer till mänskliga besvär som känslor, där inget är varken rätt eller fel. Det beror på att känslorna utspelar sig i vårt inre, och vårt inre kommer alltid att vara subjektivt. Men vi kan inte komma ifrån att våra faktiska erfarenheter, som vi säger är objektiva, trots allt måste passera våra sinnen innan vi kan bilda oss en s.k erfarenhet som existerar i vårt inre. Här blir sinnena som ett filter mellan omvärlden och individens medvetande – som ju är subjektiv. Erfarenheterna passerar individen genom de fem olika sinnena. Så långt håller jag med er.

    Något som jag tycker är fint med din teori är att den gör oss ödmjuka inför omvärlden. Den tvingar oss att inse att vi faktiskt inte alltid är i centrum, och att vi faktiskt inte alltid har rätt. Hur kan vi egentligen veta när vi har rätt och när vi inte har det? Själva tror vi har svaret, men kan man någonsin ha svaret på den frågan? Din teori säger nej. Det är just detta nekande som tvingar oss till ödmjukhet.

   Till att börja med finns det två aspekter av din teori. Den ena är hur människan subjektivt tolkar det som vi anser vara objektivt och den andra är att alla ting måste existera i ett medvetande om det ska finnas. Som sagt så håller jag med dig på den första aspekten; människan är trots allt subjektiv i sitt tänkande. Däremot så tycker jag att den andra aspekten låter konstig och håller inte med.

    Visst stämmer det att våra intryck kan vara felaktiga. Det är logiskt att utgå ifrån att om så är fallet, är det vi ser nog också felaktigt, och vi kan därefter inte vara säkra på att det existerar. Men då glömmer ni i er teori att logiken också är subjektiv, eftersom att den är konstruerad av människan. Så enligt er teori borde inte logiken få vara det som vi vänder oss till, eftersom att dess subjektivitet kan göra den falsk. Då får vi istället fundera över detta: är våra intryck nödvändigtvis felaktiga? Som jag sa tidigare fordrar din teori till ödmjukhet, förutom på denna punkt: om vi uppfattar något finns det. Vad är det som säger att vi har rätt och att just vi vet när något finns? Varför skulle något sluta finnas då vi inte längre förnimmer det?

    Det finns mycket i världen som vi inte förnimmer, t.ex att vi består av atomer. Men bara för att vi inte uppfattar det, betyder det inte att det är falskt. Snarare tvärtom; genom empirin har vi lyckats bevisa detta fenomen. Då kanske ni säger att forskningsresultaten måste tolkas av oss, och där kan det gå fel; här håller jag med er. Men jag tror att min hjärna inte är tillräckligt utvecklad för att på egen hand hitta på dessa forskningsresultat, vilket betyder att de inte kan vara en produkt av mitt subjektiva tänkande. Alltså kan inte allt som vi inte uppfattar vara fel; vår hjärna är inte tillräckligt avancerad för att hitta på allt för mycket på egen hand.

    Till sist vill jag fråga lite kring Gud. Ni skriver att vi finns, eftersom att Gud förnimmer oss; det verkar rimligt. Men trots att Guds existens går att bevisa genom er teori, går den inte att bevisa genom fakta. Hur kan vi då veta att hen finns om det inte finns bevis? Er teori är inte bevis nog. Jag tycker faktiskt att ni var lite lat då ni lade in Gud i er teori, eftersom att det var en lätt lösning på problemen. Sedan så undrar jag hur ni kan veta att Guds medvetande fungerar på exakt samma sätt som vårt, vilket krävs för att den aspekten av teorin ska kunna fungera. Vad är det som säger att Gud ens uppfattar världen på samma sätt som oss?

"Det är ju känslan, den äkta naturkänslan som leder en, och om denna känsla ibland är så stark att man arbetar utan att märka det, och penseldragen följer på varandra och förhåller sig till varandra som orden i ett tal eller ett brev, måste man komma ihåg att det inte alltid varit så, och att det åter kan komma tunga dagar utan inspiration.

    Man bör därför smida medan järnet är varmt och ställa de smidda stängerna åt sidan..."

Är det inte intressant hur en klickar med människor ibland? Hur en ibland kan ha så lätt att prata med främlingar, och tillsammans föra flyktiga samtal genomsyrade av ömsesidigt intresse utan att egentligen ha hunnit forma sig en åsikt om sin samtalspartner förrän samtalet faktiskt är slut. Att sedan i bakhuvudet veta att en kanske inte kommer att ses igen, utan att det gör hela kontakten bitterljuv eller melankolisk, snarare tvärtom; vetskapen om att en kan lära känna personer utan att behöva binda sig till en relation är frigörande.

Is one idea enough?

Are dreams limiting?

Is anger useful?

Does novelty matter?
Is calm an illusion?

Is experience repeatable?

Is choice possible?

Can purity be created?

Does fear drive us?

Is change necessary?

• Paris
• Visby
• Lund
• Oxford
• Lindau
• Wien
• Reykjavik
• Härnösand
• Uppsala
• Köpenhamn
• Marrakech
  

Jag längtar tills jag får lägga till fler på listan.

Ordet utsökt låter uppblåst, som något en kulturgubbe skulle kunna säga till sina middagsgäster som han, enligt sin mening, delar ett glas dyrt, italienskt och framförallt pompöst vin med. Han använder ordet i brist på något annat att beskriva vinets toner och egenskaper med. I ordet "utsökt" lägger han en mening om något som är fint och delikat, inte i smak utan i utseende och effekt.